SandraCamilla.

Ikväll när jag hade lämnat jobbet ringde mamma. Hon hade hört en smäll när hon stod och väntade på tunnelbanan. Det var någon som hade hoppat. SL tvingade bort allt folk från perrongen, tunnelbanan stod stilla, så mamma undrade om vi skulle mötas och ta 446C hem. Jag ville egentligen inte tänka så mycket på det, visst frågade jag hur hon mådde, men jag ville bara fixa mina ärenden och sedan åka hem.
När jag väl hade allt klart och i alla fall gick ner till tunnelbanan var det fullsmockat med folk. 446C hade slutat gå och jag orkade inte tänka på alternativ bussväg hem. Inte orkade jag gå till Slussen heller. Gröna linjen mot Slussen var inställd, hela perrongen var avstängd. Röda linjen verkade stå stilla. Kom inga tåg alls. Först blev jag arg, inte på SL utan på personen som hade hoppat. På ett sätt tycker jag det är fegt att ta livet av sig, kämpa på istället, sök efter hjälp, ge sig fan på att ta sig ur situationen som gör att man inte vill leva längre. Genom att ta sitt liv så blir man själv av med sina besymmer, men lämnar kvar så mycket mer. Alla anhöriga som bryr sig, föräldrar, övriga släktingar, kompisar, lärare, tränare osv.
Tankarna gick vidare till att vill man nu ta livet av sig, måste man hoppa framför ett tåg mitt i rusningstrafiken då? Man förstör inte bara för alla passagerare som vill ta sig hem - trafiken rubbas i timmar efteråt - utan också för tunnelbaneföraren. Tänk att sitta på första parkett och se en person hoppa ut mitt framför näsan på en. Utan en chans att kunna göra något. Jag skulle bli helförstörd, chockad, ledsen, känna ånger och skuld.
Efter detta gick tankarna vidare till att om man nu i alla fall vill hoppa framför tunnelbanan, då kan man väl göra det mitt i natten då det inte är något folk ute? Då det inte är rusningstrafik? På en ändhållplats så inte all trafik bara stannar?

Jag kom tillslut med tunnelbanan mot Hötorget, gick av för att byta och åka tillbaka. Fick vänta 10 minuter på att ett tåg över huvud taget skulle komma och när det väl kom ett var det nästintill fullt. Människor som liksom jag kom från T-Centralen trängde sig på, en full perrong blev på något konstigt sett tom. Jag väntade på nästa. Trött, arg, besviken. Nästa kom jag på utan problem, tunnelbaneföraren meddelade att tåget åker förbi T-Centralen på grund av olycka, nästa stopp blir Gamla Stan. Jag tänker att jag inte ska kolla ut på perrongen vi T-Centralen, men gör självklart det i alla fall. Perrongen är helt tom på folk till en början. Ett tomt, mörkt tåg står på andra spåret. Några brandmän dyker upp, går längs med spåret mot olycksplatsen. Sedan tar olyckståget slut och en hel klunga med folk tar vid. Brandmän, poliser, ambulanspersonal. Och en bår med ett vitt lakan över.
Jag tittade instinktivt bort. Ville inte se mer. Varför kollade jag för över huvud taget? Jag visste inte hur jag skulle reagera innan vi åkte förbi. Men jag var inte arg längre, inte det minsta. Det jag kände vår något helt annat. Jag var ledsen. Otroligt ledsen. Satt och svalde och stirrade ut på motsatta sidan. Tårögd. Mina tidigare tankar var som bortblåsta. Nu tänkte jag på varför personen hade hoppat. På hans eller hennes anhöriga. På varför världen ibland är så orättvis. På våldsbrott. På mobbare. På mina egna olyckliga år. På min väg tillbaka till ett lyckligare liv.

Jag hoppas att du har funnit sinnesfrid, att du mår bra igen. Vila i frid!