SandraCamilla.

Jag drömmer om att resa till solen och värmen i påsk. Sola, bada, dricka färgglada drinkar, sola lite till...



Suck.

Ikväll när jag hade lämnat jobbet ringde mamma. Hon hade hört en smäll när hon stod och väntade på tunnelbanan. Det var någon som hade hoppat. SL tvingade bort allt folk från perrongen, tunnelbanan stod stilla, så mamma undrade om vi skulle mötas och ta 446C hem. Jag ville egentligen inte tänka så mycket på det, visst frågade jag hur hon mådde, men jag ville bara fixa mina ärenden och sedan åka hem.
När jag väl hade allt klart och i alla fall gick ner till tunnelbanan var det fullsmockat med folk. 446C hade slutat gå och jag orkade inte tänka på alternativ bussväg hem. Inte orkade jag gå till Slussen heller. Gröna linjen mot Slussen var inställd, hela perrongen var avstängd. Röda linjen verkade stå stilla. Kom inga tåg alls. Först blev jag arg, inte på SL utan på personen som hade hoppat. På ett sätt tycker jag det är fegt att ta livet av sig, kämpa på istället, sök efter hjälp, ge sig fan på att ta sig ur situationen som gör att man inte vill leva längre. Genom att ta sitt liv så blir man själv av med sina besymmer, men lämnar kvar så mycket mer. Alla anhöriga som bryr sig, föräldrar, övriga släktingar, kompisar, lärare, tränare osv.
Tankarna gick vidare till att vill man nu ta livet av sig, måste man hoppa framför ett tåg mitt i rusningstrafiken då? Man förstör inte bara för alla passagerare som vill ta sig hem - trafiken rubbas i timmar efteråt - utan också för tunnelbaneföraren. Tänk att sitta på första parkett och se en person hoppa ut mitt framför näsan på en. Utan en chans att kunna göra något. Jag skulle bli helförstörd, chockad, ledsen, känna ånger och skuld.
Efter detta gick tankarna vidare till att om man nu i alla fall vill hoppa framför tunnelbanan, då kan man väl göra det mitt i natten då det inte är något folk ute? Då det inte är rusningstrafik? På en ändhållplats så inte all trafik bara stannar?

Jag kom tillslut med tunnelbanan mot Hötorget, gick av för att byta och åka tillbaka. Fick vänta 10 minuter på att ett tåg över huvud taget skulle komma och när det väl kom ett var det nästintill fullt. Människor som liksom jag kom från T-Centralen trängde sig på, en full perrong blev på något konstigt sett tom. Jag väntade på nästa. Trött, arg, besviken. Nästa kom jag på utan problem, tunnelbaneföraren meddelade att tåget åker förbi T-Centralen på grund av olycka, nästa stopp blir Gamla Stan. Jag tänker att jag inte ska kolla ut på perrongen vi T-Centralen, men gör självklart det i alla fall. Perrongen är helt tom på folk till en början. Ett tomt, mörkt tåg står på andra spåret. Några brandmän dyker upp, går längs med spåret mot olycksplatsen. Sedan tar olyckståget slut och en hel klunga med folk tar vid. Brandmän, poliser, ambulanspersonal. Och en bår med ett vitt lakan över.
Jag tittade instinktivt bort. Ville inte se mer. Varför kollade jag för över huvud taget? Jag visste inte hur jag skulle reagera innan vi åkte förbi. Men jag var inte arg längre, inte det minsta. Det jag kände vår något helt annat. Jag var ledsen. Otroligt ledsen. Satt och svalde och stirrade ut på motsatta sidan. Tårögd. Mina tidigare tankar var som bortblåsta. Nu tänkte jag på varför personen hade hoppat. På hans eller hennes anhöriga. På varför världen ibland är så orättvis. På våldsbrott. På mobbare. På mina egna olyckliga år. På min väg tillbaka till ett lyckligare liv.

Jag hoppas att du har funnit sinnesfrid, att du mår bra igen. Vila i frid!

Efter ett struligt avslut på jobbdagen, som inte riktigt löste sig (får ta itu med det imorgon), är jag nu äntligen hemma och har fått lite mat i magen. Känner mig trött och sliten, men har en del småfix att göra innan jag ska krypa i kojs.

1. Betala räkning, fick hem en mobilräkning idag och med min historik inom just mobilräkningar (läs påminnelsefakturor, följd 95 spänn extra) tar jag och fixar den på en gång.
2. Bädda sängen, eftersom det inte blev gjort igår.

Detta är ändå sysslor som blir av någorlunda snabbt, vilket är skönt. På köksbordet väntar en oläst Veckorevyn så den får följa med mig till sängs när det blir dags. Så ja, kram och god natt!

Kan ni gissa vad det här är?



Det är så Cashewnöten ser ut, som i själva verket är ett frö. Det röda (finns också gula) är den så kallade Cashewäpplet, en skenfrukt som egentligen är mer lik en paprika. Under sitter en stenfrukt, som innehåller den lilla Cashewnöten. Frukterna sitter på ett träd som ursprungligen kommer från nordöstra Brasilien, men nu odlas även träden i tropiska områden.





Som nog de allra flesta vet så används nöten som snacks eller i matlagning, men visste ni att det även finns Cashewfruktjuice? Juicen är en vanlig dryck i Brasilien och även som ingrediens i den indiska alkoholdrycken Feni.

Ja, se så lärd man kan bli under en tråkig stund på jobbet! :)

Precis ätit middag - korvstroganoff med ris (något jag varit enormt sugen på flera dagar) - och nu är det dags för en kopp te, sedan blir det sänggång.

Jag var duktig och valde bort pizzan till lunch, det blev lasagne och - hör och häpna - sallad! Tomater, grönsallad, champinjoner, gurka och paprika fick följa med "hem" från NK. Var en ganska så lugn dag på jobbet, men full fart i alla fall. Jag och Linnea kom på en nu arbetssyssla, göra en dummiespärm för gröngölingarna i sommar, så vi slipper alla hojtanden och enkla frågor. :) Sen var det alla helgens beställningar, en hel del telefonsamtal, lite mail och så kunderna som kom in i butiken förståss.

Efter jobbet drog jag vidare till Sickla och Friskis&Svettis, inte för att träna utan för att kolla upp hur det ligger med mitt Nacka-Värmdö kort. Jag kunde använda mitt gamla som redan var laddat och klart, så åkte dit lite i onödan. Tur att jag försov mig imorse och inte hann förbi Sickla då, för oj vad jag hade blivit sur! Gick vidare in i köpcentret istället och fann lite gott och blandat, skinnhandskar, underkläder, ullstrumpor... Nu kan jag äntligen slänga min knögliga svarta bh, men känner jag mig rätt lär den ligga kvar i byrålådan som en akutbh eller något, haha. :)

Nu kallnar min kopp med te, på återseende!